Eftersom världsglädjen lämnade mig
så är jag under isen.

Men Han lämnar mig aldrig ensam.

Jag hör ett djupt andetag varje natt,
något som gör att rummets atmosfär
förvandlas.

Sedan står det skrivet med eld
i blickandet mot gryningens himmel:

I detta tecken skall du segra!

Det fyller mig med kunskapen
om Hans sorg
och den närvaron finns nu
i hela mitt hus.
Jag känner Hans törst,
jag känner Hans ångest.

Jag kan särskilt nämna Hans sår,
och varje spik är ansluten
till Hans lidande.

Kärlek flyter ut ur
var blödande hand
och genom Hans
genomstugna fötter.

Villfarelsens
gudsförnekande hån
pressades också
på Hans huvud,
som en törnekrona.

Hans ögon tittade
på korset och berget,
den Helige på jorden,
även genom all smärta.

Ända tills döden
uppfyller det.
Slutligen
revs också förlåten itu.

Sedan är i mörkret
bara ond glöd
av det bittra ordets
hatiska hån,
med några bokstäver
skrivna ovanför Hans huvud:
INRI.

Det är Gud och Hans Son.