När din kropp till sist gick sönder,
som din gamla Renault en gång rostade ihop,
blev ledningar kvar som kliar oss med behov.
Vi hängde i dina starka armar liksom elkablar
som söker efter sin krafts kontakt.
Dessa väggar som ett sjukhus skall utgöra
ville du att vi skulle vara - hemmavid.
Du bad oss att vara redo där hemma.
Ensam såg jag sedan dina ögon i mig själv,
och gick nästan vilse.
Ännu vandrar jag vidare med stafettpinnen
på mina egna vingliga ben.