Patetisk.
Så känner jag mig när jag skriver det här.
Ett hopplöst försök att få ut det som finns inuti.
Jag vet inte vad jag försöker säga, vad jag försöker förmedla. Men jag vet att det måste ut.
Vilsen. Vilsen känner jag mig när jag skriver. Jag vet inte vad jag vill, vart jag ska. Jag vill bara stanna upp, sluta existera en stund, vila, men det är det enda jag inte får.
Framåt, Framåt måste jag, det eviga hjulet snurrar vidare i en oförlåtande takt och jag kämpar för att inte sugas in under det.
Trötta. Trötta är mina ben, mitt sinne, min själ och mitt arma hjärta. Men framåt ska jag, det är det enda jag vet. Framåt tills jag faller, jag längtar nästan. Jag vill falla.
För när jag ligger där under hjulets skugga så vet jag, att nu är det över. Ingen mer smärta någonsin, inget mer lida.
Nu är det över, nu får jag vila.