Det är värt pengarna att i smärta
skifta tyngden från fötterna till huvudet,
att konfrontera fågelns upprepade oljud
som stör det inre lugnet.

Där, på det lutande trädets grenverk,
sitter svarta fläckar mellan mörka vingar
som sjunger trastens ord.

För någon där är jag 'Jag är',
är jag det där andra,
men jag gillar det där första,
så är det för mig - här.

Min cell ligger tre dörrar förbi
förlossningsrummet
och varje barn förlöst i plötslig rymd
finner tårna upprullade från håret
med händer, som slår utan gränser,
i livmodern.

Min bedövade och trötta fru,
döv för mitt vädjande,
blinkade till mig med ett öga
för att bekräfta barnets identitet.

Sann som en välgjord indisk pärlstav,
en murare som slår strof efter strof,
som en skrivmaskin som blöder bläck,
byggs en tegelvägg mot blod och död.

Dessa tankar låser upp väggarnas fogar
då ljudet av fågel och krångel flyter bort,
spädbarnet griper ivrigt himmelens idiom.

Rummet lyses nu upp, inte av stjärnor
utan av osynliga tänkare som skiljer sig åt
som en fallande stjärna från en komet.
Alla olika i härlighet.

I vinglös flygning gråter
en nyfödd människa,
min röst är mina händer
som famlar efter frigjord luft
i min hjärna.

Ett hjärta i ett öra
som hör en stilla röst
vet att jag 'Jag är'
är Alfa och Omega,
himmelens Herre.

Och jordens början och slut
upphöjes och fördöms.
Sedan återställes allt.
Trasten talade ordet,
ergo Jag är.