När allting annat är oviktigt kommer våren som en befrielse. De rödvita stygnen i zickzackmönster över magen. Jag sydde själv igen den, var tvungen att karva ett hål där förut, få ur mig den satans värken.

Dina ögon är blå som vinden och de tycks hela tiden rymma sin väg från mig, så fort jag får syn på dem och försöker drunkna försvinner de spårlöst i skyar och molnen skymmer solen minst trettio sekunder längre än vad jag står ut med.
Våren är så förbannat kall; vi har bränt varandra på bål nyss, flög sedan till Blåkulla på våra kvastar bara för att mötas av häxor som skrek att påsken redan hade varit. Och jag som inte trodde på häxor förut, nu vet jag i alla fall vart du for när du försvann.

Vi knycker med oss några kittlar, de är fyllda av rök och nån slags gröngul stinkande brygd, vi stannar och smakar ibland och du säger att det är en livsfarlig hobby att bränna sig själv på bål.

Du är min Nemesis, min Thelma, min Louise, och du är grandiost vacker i din nakenhet, det är som om din själ finns utanpå din kropp, dina ärr snett över armarna betyder ingenting och vi skrattar åt häxorna och deras förbannade trolldryck som tycks få våra skallar att krympa, eller är det värmen från bålet, du säger nåt om glödande kol och jag kontrar med att vi borde flyga kvast oftare. Du ler det där skeva leendet som jag älskar mer än allt.

Det är vår. Vi är fria. Vi lever .Vi brinner. Det är den maximala vårupplevelsen, ser hur löven i riset slår ut av den starka värmen för att strax därpå vissna och förkolnas, ett livslopp på ett ögonblick och mer intensivt än så blir inte livet.
Våren är så påträngande, vill tvinga mig att leva. Leva upp. Men den får mig att kräkas. Jag har alla pollenallergier man kan ha, gräset är en mardröm, ändå vill jag vräka mig där och rulla runt. Men gräs är livsfarligt. Döden bor i gräset. Små dödsänglar som klamrar sig fast om man så mycket som nuddar gräset. Därför leker vi den här leken. Där man bara får gå på asfalt.

Det är svårt att leva numera. Lättare att vara död, fast då kan man inte skriva några berättelser protesterar du, och jag tänker att det är också en frihet att inte känna tvånget, att inte längre dikteras av historierna. Du säger att dina bröst värker, att jag måste massera dem, ingående och länge, jag dricker några skopor av häxbrygden och närmar mig försiktigt med händerna och försöker att inte röra dom på något erotiskt sätt, dina bröst som jag alltid tyckt om att betrakta.

Det är betong vi behöver. Säger du, icke levande material, om vi gjuter in våra kroppar i betong kommer vi nå en slags odödlighet som vi inte trodde var möjlig. Vi skulle bli de mest levande statyer som skådats och mina bröst skulle för alltid se längtande ut i ett morgondis och bli till glädje för människor som kanske passerar förbi på väg till jobbet och vi skulle kunna få möjlighet att betrakta tidernas förändring under väldigt lång tid. Om det inte varit för att döden murat igen våra ögon. Men vi skulle glädja andra och stanken skulle aldrig nå ut genom betongen, säger du. Jag tror du är spritt språngande galen. Fast det är en bra idé.

Döden stinker. Vi luktar värre än vanligt när vi dör. Förruttnelsen startar omedelbart.

Vi dricker mer av häxbrygden. Försöker förtränga vår situation. Den smakar mest starksprit. Hembränt och etanol. Det brinner i halsen. Jag dricker mer för att släcka elden men det blir värre.
Jag masserar dina bröst allt hårdare nu, känner att det hela börjar bli erotiskt och tänker att det är opraktiskt att vara naken, men är man i paradiset och äpplet ligger där som läcker oskadad fallfrukt, såklart man äter och låter synden styra. Du styr din kropp närmare min. kvider, stönar.

Just då går vi på grund, med en våldsam stöt. Vi sjunger medan vi sjunker. Vårsångerna. vårvindar friska, glad såsom fågeln, vintern rasat ut; Vi stönar ur oss tonerna, jag sluter dig i min famn, du är min säckpipa och jag blåser dig full av liv och fiskyngel som simmar in och ut och vi faller ut i rymden ett ögonblick medan allt är stilla och du sluter dina ögonlock. Våren sjuder i oss. Närmare Gud. Närmare varandra. Ingenting är standard längre.

Vi brinner som facklor nu. Vi rör vid himmelen men kommer inte närmare än så. Dina ögon är blå, dina ögon är blå. Beställ den där jävla betongen nu, skriker jag och du skriker tillbaka att det gör ont när knoppar brister och jag säger tyst att jag alltid kommer att sakna våren, längtan efter att värmen ska komma tillbaka, det är det man ändå lever för hela året.

Du når min hand med din och jag tänker, känner, förstår oceanernas samhörighet med rymdens oändliga tomhet som vi aldrig kan fylla och hur vi än brinner så är allt slutsålt.

Det springer änglar på molnen och snart blommar äppelträden.





P.G 20210501