/ Jag går vilse i skogen och vet inte om jag hittar hem. Det är inget nödrop, mest ett konstaterande. Inte tror jag att andras osentimentala retorik ska placera mig på okända stigar, aldrig ser jag hur dagen redan mörknat när jag stressar iväg mot trädkronornas beskydd i samma ögonblick som du laddar konversationen med fler blåmärken. Det känns på något vis befriande att rymma från ditt övertag, men mellan störtade blad och tidigare resvägar inser jag att jag måste våga finnas igen. Tanken är försiktig, kanske helt verkningslös, ändå somnar jag på det övergivna järnvägsspåret och vaknar när olika riktningar är acceptabla utan sorg. /