Den dramatiska bimbon gör piruetter vid bardisken och jag häpnas över oförmågan att dricka champagne på ostadiga ben. Jag funderar på att inleda en konversation om instabila sammanhang, men den beslagtas av rödvinskåta medmänniskor och de är nog så fallfärdiga.

Jag försöker gömma det hela, ändå smygtittar jag på de höga klackarna och blir höjdrädd. Tänk att behöva utsättas för mer eller mindre lustiga samtal när jordklotet känns märkligt litet. Jag beställer en alkoholfri öl och stressnivån ökar påtagligt när jag försöker vara nykter.

Kanske borde jag gå hem, men då vill jag att den dramatiska bimbon ska följa med. Jag har inga diagnoser, även om vissa påstår att jag blir förälskad i sammanhang när det inte passar. Det är obefogad kritik enligt mig, eftersom jag betalar terapeuten även när jag gråter.

———————-