Den medmänskliga energin tar slut någonstans mitt i livet och övergår istället till någon slags intetsägande ångest. Betänk nu att det är vad jag anser. Jag säger verkligen inte att det gäller människor generellt. Den stora massan blir säker snällare med åren, även om jag mest ser griniga barn i vuxenkläder omkring mig och det kanske är så livet ska vara. Hur jag själv blivit mellan spjälsängen och trasiga förhållanden? Det är en svår fråga, men jag klär mig gärna i skjorta, väst och svarta jeans. Enligt mig är det ganska intetsägande, ändå är det alltid någon som frågar om jag har en cigarett att bjuda på och det gör jag gärna. Det är bara det att det behövs sättas lite fyr på ögonblicket, vilket jag vägrar bidra till och då jävlar får jag höra att jag beter mig som en politisk vilde. Klart jag har en tändare i fickan, men elden tog slut för länge sedan.

_______