Jag kommer aldrig få veta vad du tänkte när du gick på promenad och tog eftermiddagståget till en annan plats. Kanske en plats alldeles intill eller väldigt långt bort. Det jag förstår är att sommar blivit höst och att vintern ska bli lång. Jag borde skriva brev till dig, posta dem som löv i vinden, men bråddjup ensamhet är hopplös att finna ord till och utan ord blir vita ark en tröstlös himmel.

Saker som saknas i verkligheten är en liten sak, men förlusten av en människa är ett blåmärke på hjärtat. Blånaden bleknar med tiden, ändå finns värken alltid kvar och när jag försöker bedöva mig blir det endast ögonblick av tysta skrik. Efteråt bläddrar jag åter bland fotografier, sorterar dem i vad jag tror är kronologisk ordning och varje gång minns jag dagarna med dig annorlunda.

Tågräls, diken, skogar, hus och sjöar. Vi reste mycket du och jag. Ibland några stationer bort, andra gånger kändes det som om vi aldrig skulle komma fram. Det var olika sorters tidsresor och vi förändrades utan att tänka på det eller kanske visste du hur det skulle bli tillslut. Inte vet väl jag. Jag kommer få leva med ovissheten, värken i blodådrorna och ilskan som ingen resväska rymmer.

________