Det gäller att orka leva hela vägen, vända spåkulan rätt och byta taket till en stjärnhimmel. Jag kämpar varje dag, försöker finnas bredvid alla som behöver mig, men jag sover även om det inte är natt.

Tysta telefoner är otäcka, krossade telefoner är ännu värre och jag ringer igen utan att få svar. Jag förstår inte vad som hänt. Snälla skriv ett brev, även om du gömmer dig bakom molnen och inte pratar längre.

Jag letar efter dig den dagen. åker omkring på cykeln stannar vid vårdcentralen utan att gå in. Jag vet att du inte är där och sen är det så att jag aldrig klarat av sjukdomar uppradade i väntrummets kösystem.

Det händer ingenting. Jag hittar ingenting och jag känner att allt ska bli annorlunda. Jävligt annorlunda efter det här. Jag biter mig i tungan, men det smakar inte blod. Det känns endast kladdigt och äckligt.

1972 föddes jag. Kalla kriget var som värst och kärnvapen skulle snart utplåna oss, men du var lugn och hängde tvätt på balkongen. Förmodligen spelade du också patient med några av klädnyporna.

Två broar och ett järnvägsspår mellan broarna. Det kan inte vara sant att verkligheten utplånas på det viset, men jag sover även om det inte är natt och drömmer om att stjärnhimlen finns.

_______