Jag är en ganska sorgsen man
med motgångar i livet
som blott försöker ta mig an
det som blivit mig givet

Jag trivs inte med andra
och ställer mig helst utanför
medmänniskorna klandra
fast ensamheten mig förgör

Fel och brister ser jag blott
hos människor jag möter
istället för att tänka gott
jag människor bortstöter

Så sätter jag då upp en spärr
mot att släppa någon nära
det är nog faktiskt så tyvärr
att sorgen jag får bära

För kan jag inte öppna mig
och börja knyta vänskapsband
och sluta med min svårmodsgrej
får jag förbli en sorgsen man

Men om jag detta släppa kan
och bara vara mer social
blir jag då en lycklig man?
- Ack vilket pekoral!