Kap1

Det ekar tomt från
den svarta asfalten
jag hör ingenting

de har fraktat bort
träden här utanför
de knotiga urgamla ekarna
som sett vikingabarnen
springa runt och leka
med drakar här

för tusen år sedan

bärgningsbilen kom
om natten
på morgonen
när jag vaknade
saknade
jag ingenting

varken dig
eller träden

sedan kom männen
med de svarta rockarna

jag tror de bygger en padelbana
där träden stod
de har svarta munskydd
och syrgastuber
på ryggen
jobbar stelt och knyckigt
som robotar
lägger ut
ny rutig asfalt
överallt

bilarna dirigeras om
genom parken
de som kör fel
skjuts i sank

står sedan kvar i träsket
fastkörda sönderskjutna
förarna hänger över ratten

jag ser allt från mitt fönster
mot norr
innan jag faller i koma

det är en kall tyst
yrvaken sommar

regnet strilar isande
ner för min rygg
när jag går försiktigt
barfota genom
den nylagda asfaltsöknen

vildblommorna på ängen
ner mot sjön
ser allt blekare ut
jag försöker trösta dom
förklarar tålmodigt
att de inte kommer att
skadas
men de viskar till mig
att asfalten läcker ut
något gift

det är då jag känner
den tunga lukten
av kreosot

kap2

jag går i badbyxor mestadels
väntar på att vattnet i sjön
ska bli varmt
ännu är det bara maj

det händer inte mycket här
onsdagar är mer trista
än torsdagar

nu väntar jag på
att solrosorna
ska blomma
att du ska ringa och säga
att det är trist i Stockholm
att frosten
lämnat ditt hjärta
för sommarvärmen

och jag ska säga
nåt romantiskt
som att vi borde
ligga
lära känna varandra
närmare
inte låta landskapen
komma emellan oss

kap3

på natten
sitter jag i sjön
vattnet glittrar
i månskenet
ekan glider ljudlöst
fram över den mörka
vattenytan

Jag ser nånting stort
där nere i det svarta djupet
en gigantisk
hotfull skugga
som rör sig mot båten

en natt som denna
gäller det att röra sig
tyst och smidigt

månen lyser upp scenen
det prasslar lite i vassen
i kanten av sjön

det är en vacker natt


livet är som närmast
just innan allt briserar

P.G 20210525