En ändlös linje gjuten
till en kurva i nattmörkret
utstrålar det universella ljuset
som vi flätar tillsammans.

Det finns och är gudomligt,
all dess vändningar är eviga.

Det är vakuumet av ingenting
annat än ekot av alltet
eller de starka strålarna
av energi där bortom
de förbundna ädla sinnena.

Vi kastar vår linjära önskan
längs den kejserliga kurvan
men rätar ut den så att den passar
parallaxens linjer vars punkter
iakttar den närliggande solen.

Av vår föreställning om det
blir det ett svepande susande
med tomrummet i huvudrollen.
Det är det ändlösa omfånget.

Oändligt dras vi sedan in
i den oändliga värmen,
den cirklande och optimala
Alfa och Omega.