Det var genom Kleopas som Han rörde om
de tynande kolen så att de återigen glödde.

Hans ord verkade så att det brann inom dig,
som det därefter alltid gjorde, och nu vet vi:
Skuggor av sorg döljer Honom från vår syn,
men Hans ord glöder i den kommande natten
och vi glömde i mörkret hundarnas skall.

I solnedgången var Hans närvaro som vinden.
Han beskrev det just så ock till Nikodemus,
det berör inte minst den som är en broder.

Men, broder Kleopas! Var vandrar han nu?
Genom fält av kvällsljus som bestrålar
kornrader bortom dessa mörka kullar.

Se där, i det flammande trädet!
Med kvällens sista ljus sjunger en duva mjukt
längs vägen vi vandrar.