stråkeskadern spelade Barbers Adagio


ur eldskrift på förfallna murar
tog känslobudskapet sin början


vi kände stavelseglöd och handflator
röra sig magnetiskt mot varandra


något du sa om att sorgsamhet
gör tystnad genomskinlig


fick vår flätas liv att tvinnas
allt starkare kring återstoden


vi skulle inte längre endast vara
varandras längsgående konturer