Jag kan knappt säga ditt namn högt,
jag har tungan fångad i ett cirrusmoln.
Jag håller fortfarande på och låtsas
för planeten, att det aldrig har hänt.
Att du aldrig hade förvandlats
till vad du är idag.
Men det är dagar, som denna,
då mitt sinne simmar omkring
och minnet av din forna storhet flödar
som gör att du åter skiner upp.
Sedan kraschar det vid min bakdörr.
Även om jag håller den förseglad,
så sipprar du in och översvämmar golvet.