Jag bär mitt kors liksom ett fyrtornsbåk
och genomskinligt är det glas jag lyser
och genomskinligt ord som blir till språk
från fyrtornsvakten som mitt tornvalv hyser;
och kring dess ringar blåser upp till storm
där forna stormaktsskepp syns bryta vägen vågad,
där vilsen, vägd av vindens väs och gorm
framvacklar facklan förr så het och hågad.

Rent genomskinlig är den härd jag dväljer
som dalar dunkelt, flämtar upp och darrar
och obrydd utomoceanen sväljer
var fyrvaktsflotte som mot fordomsfordon knarrar.
Här är jag, härjad, tärd och färdsskeppsbruten
och lämnad på Morfeus ö att dö
och drömma om en strömflydd flaskpost fluten
en kväll från månmiragers sjuka sjö.

Och glada passagerare passerar
på stormaktsskepp som sorlar porlet fram
emedan skydda fyrtornsljus roterar
förvrängt på akterseglads hamn av slam.
Så hålögt, storögt, stolta flickor blickar
och hålåskådligt står mitt sken för syn
och menligt männens mening förutskickar
att kanske bäst jag kastas ner till dyn.

Men närsom ingen ser mig skall jag bygga
en flyktvägsflotte större än förut
och dit jag smyger skall det retligt skygga
få strömma ut vid strandkanternas slut,
och högst på kullen som mot glaset gäckar
skall korset ståta framför gläntans rand
och tom stå stam där sädesärlor häckar
för bärare i färdeglömskans land.