Väggarna är kala och kalla,
vi lever längs höstallén.
Bestämmer att vi kämpar,
att vi måste slåss
för vårt liv bland betong,
glas och tegel,
för dessas vikt och värde.
Det förs med i venerna,
ryckande vaggar vi
vår tankehemlighet
i varje virvel.
Jublande krossar vi
deras målade spindlar
och snidade krökningar.
Vår oskuld trodde ljudet,
det enda sättet
för att hitta våra kroppar.
Lindade runt oss,
bara för varandra.
Att älska är som krig,
att bryta fingrarna
av mörkrets dödsgrepp.
Att blåsa ut
denna blodström,
att leva, tills de tröttnar på
att döda oss.