I otryggheten
finns trots allt
skärvor
av ljus
krossade drömmar
medan hoppet skälver
i en flämtande låga
andetag för andetag
ett fönster på glänt
men dörren
är och förblir
låst
att tassa på tå
att passa upp
att foga sig
för honom
ställa upp
ställa in
ställa om
för honom
hon gör allt och lite till
medan hon i sitt inre
långsamt bit för bit
går sönder
men det är som han säger
hon förtjänar allt
slagen, hoten, våldet
det gör ont
men hon tar emot
strävar efter det där lugnet
som infinner sig efteråt
i den öronbedövande tystnaden
när kulorna slutat vina
när soldaterna lägger ner vapnen
när kriget nalkas fred
i alla fall för en stund
i vapenvilan kan hon andas
med knäckta revben
blånader och sår
krigsskador
men hon passar på
varje rörelse han gör
och hans smekningar
känns som hagel
hon tvingar sig
att slappna av
masken på
leende tar hon emot
kärlek eller hat
det ser likadant ut
hon kan inte längre skilja på
förmår inte ta sig därifrån
hon är ett byte i hans blickfång
nedmonterad
hon har bara att böja sig
ta emot
och försöka överleva