Rapport från (döda) mammas gata
Hej mamma,
En del är inte sig likt sen du försvann. Med dig försvann också den där mystiska cykeln som stod fastkedjad i ett träd i flera år längre upp på gatan (varför försvann den just nu?). Den var ju i ganska bra skick - ingen skrotcykel - och såg egentligen inte övergiven ut. Vi kommenterade varenda gång jag gick förbi med dig i rullstolen ("Den har stått där så länge nu och liksom väntat. Undrar vems den är...")
Det där sedan länge nedvissnade och försummade olivträdet på min uteplats - det som jag var på väg att kasta så många gånger - skjuter nya gröna blad i rekordvärmen. Nu ska jag vårda det bättre!
Det som är sig likt är mathaket mitt emot som har sin vita elektriska adventsljusstake i fönstret, året runt. Du gillade maten men aldrig ljusstaken. Ägarna från Bangladesh ringde förresten på häromdagen och beklagade sorgen och sa att jag alltid är välkommen in om jag saknade sällskap.
Kära hälsningar,
Din son