jag sätter mig vid bordet
det som står på den skuggiga piazzan
i den där lilla bergsbyn ni vet
den utan turister
ja förutom en förstås
tar en klunk ur glaset
känner en våg av vällust skölja över mig
visarna på kyrktornsklockan kysser okyskt varandra
där dom stannat på kvart över tre
tackar och tar emot tecknet som visarna visar mig
vikten av att vila för att inte vissna
strida strömmar av stress rinner av mig
så vänlig och värdig världen känns helt plötsligt
jag ber om ett glas till
bråttom har jag icke
ty vinet tycks ha förvandlats till tidvatten