Den förblir pressad mellan rötterna
den förblir pressad djupt i mörka moln
den stannar i dina egna ruttna skor
och väntar på en svag dag
för ett talande ansikte
med något otillbörligt att säga.

Den förblir pressad i er ryggrad
den förblir pressad i hörnen,
det stannar kvar
i era oförskämda gamla vanor
och vämjeliga drömmar.

För budbärarvågor,
för dagjämning,
för uppvaknandet att be
om undkommande av dom
ville ni ej höra.

En dåligt tänd låga,
ett försummat utrymme,
det styggeliga levernet.
Men för skammens skull
skall den krossas
för att bära aska i händerna.