Jag glömmer
så lätt,
kroppens knakande

Jag förtränger
så enkelt,
sinnets sprakande

Jag minns
så ringa,
Jagets jämrande

Jag hastar så simpelt vidare,
när kropp och sinne
mår bra
tillsvidare

Jag försummar de
tunga känslornas
ärr

Så lättvindigt
jag dansar vidare
utan
spärr

Så lösaktigt
fjäderlätt,

i det andrum
som gör mig
mätt

Medmänniskor må tro
jag är en
sorglös tös,

i fönsterglipan
där smärtan är
medvetslös