fumlar med flaskan
knappar skakar
en hel värld i brand

sakta suckar allfadern
med mor i sin famn

träd som står
heliga
och i sitt kretslopp allt

ner till stan
där vi slår och älskar, hoppas, dryper, kravlar fram

kommer ihåg
en resa
för typ 3 år sedan

full och dum
kändes som allt var ju ihopräknat

men vem är dum
vem vet allt
jag vet ingenting

glädjen suckar upp och ned
jag har ingen tur

hörde röster
hörde röster
röster hörde allt

folket bad om sin undergång
dem hörde allt

lika dant
då som nu
evighets förfall

hoppar ut
rakt ner i din famn

när askan sänkt sig kommer vi att se och höra då?
eller kommer dimman vara så tung så tjock och mjuk?
att vi aldrig kommer resa oss och gå med allt,
utan slumra i en mjuk och varm och förödande famn?