Ord är det bästa verktyg vi besitter i vår strävan efter att beskriva världen och förmedla vår världsbild.
En tanke uppstår.
Krypteras till ord.
Förvandling sker, en metamorfos.
Den råa datan.
Essensen.
Blir till paket av symboler, ljud.
Det ursprungliga budskapet förvandlas.
Det omvandlas till en representation av detsamma.
Denna representation kan sedan förmedlas och behöver då avkrypteras för att skapa mening.
Även här går data förlorad, muterar då mottagarens tolkning sker utifrån ett nytt perspektiv.
Att förmedla något är att förena två ting vars egenskaper bildar något nytt.
Förståelse är en produkt av förvrängda budskap vars natur de sedemera flytt.
Att förstå något bokstavligt kan aldrig räknas som lag.
Ty detta kräver känslornas behag.
Föreställningen krävs om att vår kunskap är sann.
För en känsla av trygghet i vår existens.
Det vi lär oss av ord skapar en känsla av stringens.
Men förståelse kräver att vi erfara kan.
Så vi generaliserar.
Ur fantasin vi extraherar.
Allt som överflödigt är för vad vi är.
Vi förenklar existensen för att abstrahera gränsen mellan evighet och allt som sker just här.
Verkligheten är grandios,
men beaktas bör.
Att den i sin helhet ej kan förstås.
Överväldigande och diger den förefaller för
den som bergets alla toppar bestiger.
Den kondenserade sanningen är den.
Att generalisering ger.
En allegorisk verklighet i subjektiv.
Sann men omöjlig.
Objektivt löjlig.
Ett allegoriskt substitut för det verkliga.
Det ouppnåeliga.
O du dåre som tar mig för mina ord. Du är felbar, precis som jag. Välkommen ombord!