Vi vet nätt och jämt
vad våra munnar gjuter

inget är förutbestämt,
vad vi yttrar,
för vi njuter

här och nu,
alltsammans kvittar

hennes förtjusning,
den smittar

hon vars ansikte är sorgfyllt med en gnutta förundran
ett flimrande högeröga

jag glider in i beundran,

att mungipor kan te sig tvetydigt höga
när öppna ögon, barnsligt blåa
förmedlar annat

den här kvinnan kan inte gömma sig

ser hon alltid så perplext ledsen ut?

jag är rädd att jag skrämmer henne,
att min direkthet
petar på ömtåliga delar

men hon tycks gilla mig
kanske älska mig,

i denna korridor av
absolut nu

jag bevittnar henne med nöje
när hon pladdrar och flabbar,

vi gör oss säkert till åtlöje

men fröjden är för sann,
allt som är,
är att se henne föra
liv

de andra i rummet kommer inte in här
de buffar på vår bubbla,
prövar bryta mystiken

men sfären repellerar deras
febrilt fladdrande händer och
osäkra orerande

de delar inte vår stämning,

de är avundsjuka
på oss

hennes lycka
som är
min lycka

jag älskar nu

en fullt främmande kvinna,
med ett ansikte i kronisk förbryllad sorg

som alltjämt glöder av garv

i detta nu,
i detta häxeri,
vad kan man annars kalla det,
denna magi