I denna stad av vinklar och linjer
rullar mörka moln fram
över våra huvuden.
Vi andas tungt, men tyst, av åskan
som håller sig till marginalen.
Vi kommer aldrig att kunna
bygga in deras upplösta skugga
som löser upp vårt egna ljus
och påminner oss om
att vi är sfäriska.
Våra raka ben och starka armar
litar på bågar av stål.
Spännet över brädden
som lutar sig in i svängen,
ligger som skärningar
i vårt fordon på vägarna vi kör.
Vi verkar här på vår nivå
men bugar oss alltid
för tidens vassa tand.
Alltid bär vi oss avsiktligt
omkring och tillbaka,
anländer åter till platsen
vi bestämde oss för att fly.
Hittar gamla ben
av våra egna lemmar
som slitits från oss
för att göra flykten.
Vi finner dem värdefulla igen.
Fast inget minne av smärtan
som blödde från oss då.
Inga kommentarer.