att
vara fel
att
göra fel

jag vara icke hel

min far sa,
jag var överkänslig,
som en porslinsdocka

så jag tappade mig själv,
medvetet,
för att motbevisa

att jag inte går sönder
att jag är stark och felfri

men i fallet,
jag gick sönder

och försöker nu dölja min flagnande färg
på porslinskropp
med än mer
bjärta kulörer

måla över,
gömma undan det fula
med freaky förströelse
för mer fascination
åt det tuffa

jag försöker tejpa och limma ihop mina
kantstötta skärvor,
få de att passa in i strukturen
trotts ihåliga flishål

så jag kan

förbli felfri,
men ack så hellös,
när sprickor skyls och förträngs,
ingen helhet godkänns

att avslöja mina skavanker
och skönhetsfläckar
kan jag inte göra,
helt lidande,
halvt levande

sedan länge,
en ofri docka i konstant bräcklighet
med skeva, spända skärvor till kropp

När det ansträngda,
i tajta snurror av gaffatejp,
träs av min kropp och sprickorna blottas,

sköljer en lättnad genom som
svalkande vatten,
och acceptans markerar sin hemkomst
till sent in på natten,

och nu ser åtminstone jag
mina fel.

och jag gråter en skvätt,
ser mig själv utifrån,
som om jag vore ett barn, och
tycker synd om porslinsflickan

för självömkan går inte för sig

delen
av en strimla lycka
är godtagbar lättnad

hur kunde lättnad bli ekvivalent med lycka,
frågar jag mig

frågar jag far,
som tydligen är så levnadsgla’

jag är överkänslig,
skapt av glas och inte diamant

skulle lyssnat på pappa

han sa ju som det var,

och aldrig någonsin mig själv
tappa

men hans ord bar klingande klagan,
prefixet ’över’ satte prägel på utsagan

han ville inte ha mig sådär vek

så nu blev jag såhär,
en som begår självsvek,

trasig till följd.

Duktig men
defekt