vi kunde inte sova om nätterna,
våra själar ville samtala

vi vaknade om vart annat,
vibrerande kroppar
av själar som ville ut

bryta barriärer och
omsluta varandra

se varandra

kärleken mellan fyra ögon var kolossal &
förkrossande

vi hade längtat så
efter djupet

mina två ögon och mitt enda hjärta
hade i alla fall längtat

jag var törstig

jag hade guppat runt i en jolle
på ett dött hav
för länge

jag överlevde
på salta vattenstänk,
men jag levde inte

jag var så tom på ande
levt tomt och snabbt,
så länge andefattigt

så

vi möttes i havsdjupet,

jag, så förtappad
på ytans glättande skimmer

vi tog tyngden av vattnet,
förvaltade gravitationen av våra själar

(ja själen väger ton,
inte 21 gram.)

och inte som två personer,
med polerade vattenytor i stiltje

det var katarsis med dig
ett hav av reningsbad,

djupt där nere,
när ljuset väl bröt igenom vätskans mörker,
och mötte mitt
blekta korallskelett,
fick jag syre igen

och jag mötte mig själv i
din vattenspegel

tyngdlöst vi bröt vattenpelaren
och tumlade
som två delfiner

men

vi möttes aldrig i det ytliga vardagliga

ty ytspänningen var så spänd
mellan oss

vi kunde inte upprätthålla skenheliga ytterligheter

jag kunde i alla fall inte det

då vi marinerats i tyngden av
våra själar,
känt hur tryggt och tungt vattnet kunde väga,
djupt där nere under ytan

vi som visste hur själar kändes,
hur det kändes att agera själ

se en själ
röra vid en själ
älska en själ

det blev för mycket

för jag hade så mycket kloakvatten
inom mig,

jag kunde inte låta dig röra vid mitt vattensjuka,
träskartade inre

så jag lät mig själv
ligga där ensam på botten

syrefattigt på
botten

kippande efter andan,
efter anden

hajtänder i attack mot sinnet
valakroppar som turbulent skakade min vattenbubbla

jag svalde så mycket vatten,
tills mina lungor var vattenfyllda

så jag knappt kunde andas,
knappt yttra ett ord

bara treva efter de små luftbubblorna för överlevnad

du, som lärt dig prata
med lungorna fyllda med vatten,
kunde inte svälja
min tystnad

du, som lärt dig hantera
vattnets virvelström,
hade helt glömt bort
smärtan för en som precis glömt hur man simmar

du kunde inte rädda mig från att drunkna

för vi lever inte i djupet

min yta och mitt djup,
är för särdraget

två isolerade öar

jag kunde inte
blotta min glättiga vattenyta av osäkerhet

jag var för splittrad,
men du såg mig,

och mitt självvåld

för min vattenspegel
lös och reflekterade
din egen

mitt velande mellan att dansa lätt och blint på guppande vågor
och föra havsdjupet upp till ytan
för förening

kanske det skulle gått,
men våra tidvatten slog i otakt

jag vill ha dig i dos,
inte på dropp

jag vill ha din själ,
men inte din människa

för din människa gör min människa illa

du och jag,
vi var allt vad adjektivet
intensivt är värt

själseld och själavatten

du brände mig
och
närde mig

du förförde mig
till
förintelse
av
mitt forna jolleguppande jag

du vet

att jag föredrar
havsdjupets syrefattiga
före
vattenytans andefattiga

men det gör för ont,
just nu gör det för ont

att drunkna i känslor