Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lupinälvorna

Runt köksbordet satt vi samlade likt riddarna runt det runda bordet. Tystnaden låg som en tung dimma och bara susade mellan oss kusiner. Jag kommer ihåg utflykterna med mormor som något spännande, men samtidigt en varm rädsla som infann sig i bröstet.
Tryggheten av att få spendera dagen med mormor och mina kusiner i den djupa skogen men rädslan av att stöta på de väsen som kunde lura i mossan eller bakom vilken gran som helst.
“Lägg knäckebröd i stövlarna och tjoa för glatta livet, så inte nissarna nafsar er i fötterna eller skogs tulpanerna borrar in i era hälar. “ Brukade mormor säga när vi åt vår frukost under tystnad.
Jag satt ofta bredvid mormor när hon körde längs de slingriga vägarna genom Värmlands skogar. Är man äldst får man sitta längst fram, så var det bara. Jag minns hur skogarna genom rutan svischade förbi och bildade en fantasivärld framför mina ögon. Tallarna for i sådan hastig fart förbi mig så att dom stod blixt stilla framför mina ögon. Det var säkert flera stycken, kanske några hundra, eller tusen om min fantasi inte missminner mig. Men det gav mig tid att titta noga ut genom bilfönstret. För mellan alla tallar och granar kanske jag kunde skymta skogens väsen som gömde sig i sina små vrår för att undkomma människornas verklighet. Kanske skulle jag få se en nisse. Kanske en skogs tulpan som lyste med sin ensamma, men starka närvaro i mossan. Blå, nästan som en blåklocka, men lysande, som en stjärna.
Stor och stolt som en tulpan. Inte som en ros, vacker och romantisk, sluten och gömd. Utan precis som mormor sa “Stolt som en tulpan, en knopp rakt upp mot skyn. Som en födelsedagstårta!”.
Men jag själv, jag hade helst velat se Lupinälvorna. Älvorna som bodde i Lupinernas kokonger och kom fram tidiga morgnar när dimman låg som sockervadd över ängarna.
Amelie, min äldsta kusin berättade för mig en gång när vi satt runt riddarnas bord i mormors matsal i väntan på vår utflykt att Lupinälvorna inte bara bodde i fröpåsarna på blommorna utan tog sig fram genom skogen på små bäckar. Sen bar dom dem som väskor eller hade dem på ryggen mellan sina vingar tills dom behövde vila eller ta sig fram längst nästa bäck igen.
“Glöm inte era korgar!” Ropade mormor alltid efter oss.
Med mjuka sjungande toner som bildade ett eko ut genom skogen.
Av iver sprang jag ofta fort rakt in i skogen utan en tanke på min flätade korg jag hade ställt mellan mina ben i passagerarsätet.
Varsamt tog jag tag i den, vände mig om och mötte den djupa stora skogen och var inte alls lika framfusig eller ivrig att springa rakt in i djupet igen.
Vad mer jag skulle stöta på än skogens guld som förhoppningsvis skulle fylla min korg visste jag ju inte.
Tänk om Lupinälvorna kommer dansande längst bäcken eller om en Nisse får tag i min stövel. Jag kanske inte skulle vara uppmärksam nog och trampa fel och få den förtrollande vackra, men ack så farliga skogs tulpanen under min fot.
Jag minns hur krampartat jag höll i korgen och att mormor tog tag i min andra hand. Hon började gå mot skogen med blicken riktad mot tallarnas toppar och sa “Idag är en fin dag att hitta svamp på barn, kom nu. Tallarna viskade precis att skogens alla väsen välkomnar oss!”









Skapa | Skriva av miominmaj
Läst 33 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-09-07 18:51



Bookmark and Share


  Monica Lindgren VIP
En härlig barndoms- och fantasivärld du målar upp med ett fint bildspråk! ("dimma som sockervadd") Ja, de är trolska, Värmlands skogar... Och en så fin mormor!
2021-09-08
  > Nästa text
< Föregående

miominmaj
miominmaj