Allt har sin tid,
det har jag slutligt lärt mig,
om än min lärdom tagit många år.
I tidens id, där många ting har tärt mig,
har "Gud" gått med i tid som gått och går.

Allt har sin tid,
fast alla avsked sårar
och sommartiden bleknar i mitt bröst.
Det finns en frid,
en tröst för mina tårar,
att "Gud" i kärlek bär i tidens höst.

Allt har sin tid.
Från födelsen till döden
är tidens växlingar dess rikedom.
I fred och strid,
i vällusten och nöden
är "Gud" en stillhet, bortom tiden tom.