Jag vandrar i staden,
denna gråa massa av
hoppande skuggor och flimrande ljussken.

Jag är ej en person

Guds fingrar har skalat mig,
ner till essens

då denna stad skadat mig,
lämnat mig med tomrummets abstinens

nu känner jag ingen gräns
skalet är inte kvar

jag är öppen
och jag tar in allt ögon ser

ute blir inne,
och min människa försvinner

dagens drama har nog tömt mig,
dömt mig till att vilja bli ett spöke

som bara ser på —
inte agerar

med odefinierat apelsinkött
jag vandrar på en grusig asfaltsväg

runt fejksjön i fejkskogen de kallar ’damm’ och ’park’.

mina steg, vars tyngd inte känns,
tar mig till ett rum bortom staden —
i staden

rummet är här, belyst med ett gulgrön sken.
under ljusförorenad himmel, gatlamporna blir mina stjärnor

men jag är inte utomhus,
snarare inomhus fast det liknar en stad

den sena septemberluften är kylig
men jag fryser inte

och det är inte för att jag vandrat i timmar och blivit bortdomnad,
utan för att kölden inte tär
när skalet inte är här

jag är köld,
växelvarm som en groda —
jag har blivit som tempererad med min miljö

och i detta ’uterum’
jag hamnar

bortom
detta palats av sammanbundna kattguldslänkar
till
ett gravmonument av smuts och oväsen

och jag fäller några droppar saft —
min handsvett,
på ett fejkträd,
och tänker att jag markerar revir

att någon skulle veta att jag var här
och att jag såg

alla dessa frukter med hårda skal,
i en fruktsallad av drama
som kallas mänskligt lidande och vara

i ett tätt fibernätverk av känsloladdad materia

nu ser jag
enbart detta uterum,
där saker sker och fortlöper

”det är en process” säger jag ofta
till en som orkar höra på mitt konstiga babbel

men för mig, finns ingen känsla kvar i substansen,
i varken sten eller grus

jag går vidare in på en grå gata,
skapt med händer vars utseende jag inte förstår

en människa står plötsligt på gatan,
tungt han vilar mot tegelväggen

och jag undrar om han ser mig

hur pass blottad är min icke-mänsklighet?

ser han att mitt skal inte existerar

jag undrar om han också längtar

längtar till denna frihet i tomheten
som förlust av skal innebär

till det jag vet

att vi inte är det vi trodde vi var

att detta inte är vad vi ville

i denna stad fylld av omogna frukter,
besprutade med drömmar som inte är våra,
inlindade i en skumplast av välfärd

men nej,
han som är människa förstår inte

för jag känner inte dig och våra blickar glider
ifrån varandra innan våra ögon ens hann mötas

och mitt längtande kött
står kvar i ett betonghörn,
i min egen skugga
i det trygga, direkta ljuset från
en Pressbyrå

i have a shadow, therefore I am?

så blottlagd men så skymd

mina meningar i samvaro
är blott en bråkdel av mig

såklart du inte skulle förstått mig,
så mening i ögonmöte
hade varit en besvikelse

än mindre i ordutbyte

jag hade säkert ändå inte kunnat säga
något relevant för öron att höra

jag är
en skalad, skadad apelsin —

som känner sig död i en levande stad

mer levande i en död stad

där jag inte förnimmer kontrasten —
linjen — gränsen — skalet

och döden elimineras från förståndet.

och den tomma materian av vägar och hus och broar
tycks plötsligt obehagligt vitala i ögonblickets födelse

tingen känns levande
i tidens död

och jag är hela den här jävla staden

varenda tegelsten, dammkorn, maskros, människa & frukt

(Oh my lord! ALLT ÄR ETT!)

men ger det mig lycka? nej nej nej,
det är en missuppfattning

ingen salig trosuppfattning
väntar på min ankomst

väntar på mina fallande knän och böner,
min eviga underkastelse

för här mår jag inte bra,
tror knappast någon mår bra av att känna sig skallös
och icke-mänsklig

(FUCK ENLIGHTENMENT!)

jag är ett uppluckrat fruktkött i en separerad stad
fylld med hårda bananskal

varför är alla fucking granatäpplen och kokosnötter här

och varför vill jag inte vara ett lydigt äpple
som hänger fint på en gren,
som deltar

det är för sent

jag klipptes av för länge sen

jag kan inte vända hem

men jag vandrar hem