Världen är en väderkvarn,
vi är lin och vetet;
gjallarhorn och nornors garn;
bara frö och betet.

Drogs jag genom kvarnahjul
runtom råg och rester,
slogs jag ned till barnasmul
till tinningens orkester.

Orgeln bär min morgonbön,
harpan födsellåt,
Evas sång och Heimdalls dön,
skri och barnagråt.

Vitförklä och sorgsarong
kantar processionen,
födselsfång och undergång
tvinnar tveeggstonen.

Och från allt en doft av mjöl
satt i kvarn att börja
snurra kring ett benigt föl
satt till kvarn att sörja.

Såg jag hästen dra och vända
krossens armar, som besatt,
lekte jag en nattdagslända
fast dess fart var snart ifatt,
länge slängde jag med vingen,
slängde jag med vingen kort
vävd till väderkvarnaringen
där min flygtur smulas bort.