Guldiga höstlöv faller från snart kala grenverk

och höstlöven leker på marken och

solens tårstrålar faller från min haka

och mina redan vita kinder är nakna —

sommarens pigmentströssel har bleknat

och min oskuldsfullhet
ett bortglömt minne

ett svart hål penetrerar och förvandlar höstens
färger

till matta nyanser av bleka pasteller

min bleka själ —

som en hösttrött husfluga —
som spatserar uppför himlen —
på väggens immiga glasruta

daggdropparna på gräsets toppar
blänger

deras renhet hotar mig,
hånar mig —

en sådan kontrast

(jag är ingen poet-jävel som vill
lägga till ett rim på koltrast)

det är vått på bänken,
jag har tagit en rast

en paus i marginalen
mellan
psykets tumult av skärpa
mellan
de två höstvärldarna

de skarpa skriken inuti som vill förklara,
försvara varför den blåa elden i ögonen plockar isär

gul — röd — orange

de förgiftade kallen att denna upplevelse är viktig
och bör dokumenteras

och höstlöven prasslar
och själen viskar ohörbart mitt syfte

jag aktade mig för att inte leva — och jag lyfte

min blåa lins ser
en gubbe gå förbi och vissla

ingen skall veta vad denna Höstjänta har gjort

det var ingen mening — bara natur

oundvikligt — som lövens fall

och löven föll — och jag med