Nästan som en utlandsresa för en hemmasittare: bussen till Slussen. Min vinterjacka är definitivt för varm och jag kränger av mig den med viss möda.

Denna gång krånglar sig en ung flicka, minst sagt yppig och kurvig, ned på sätet bredvid mig. Hon möxar och grejar med jacka och kassar. Efter att hon har tagit av sig kappan avtäcks hennes osannolika genomskinliga outfit som slutar rumpkort. Hon böjer sig oblygt fram och placerar alla sina kassar på bänken.
- Men flicka lilla, tänker jag gammalmodigt.

Men hur såg jag själv ut som ung? Åtsnörd och bystig och sminkad, åtminstone en period. Sen blev det mera Mah Jongstilen. Och nu är det helt åt rugg-ugglehållet, och kanske jag har blivit snörpig.

Jag dyker ner igen i Murakamis 741-sidiga bok och läser på sdan 239: ..."Precis som människan åldras, åldras även hennes minne och tankar. Men bland alla tankar finns också de som aldrig åldras och minnen som aldrig bleknar".

Jag funderar en stund på de minnen som aldrig bleknar. Mest tänker jag på vuxengymnasiet och kompisarna i Kungshamra, studentbostäderna. Den tiden förändrade livet för alltid. Jag läser vidare.

Men i ögonvrån vippar en svart lacksko, med en decimeter klack, upp och ner, upp och ner ... upp och ner utan paus. Rörelsen finns som en vispande flagga bredvid min boktext.

Tänk att kunna ha högklackat, det går inte längre! Och det förbannade vippandet gör att jag inte kan koncentrera mig på boken heller.

Jag försöker träna mig i avslappning och läser vidare utan större framgång, så jag slår ihop boken.

Det värsta med att betrakta medmänniskor är att man blir så förbaskat nyfiken på dem. Till vad eller vem reste hon? Vad kan hon jobba med? Direkt tänkte jag, fördomsfullt, på nagelskulptör eller make-up-artist.
Kanske är hon jurist eller revisor.
Aldrig får jag veta.