det var den första ishalkan
faktiskt en urusel timing
med tanke på att allt var nytt
bilen körkortet relationen natten

i mjölklandskapet av snöyra
med bleka hotfulla lyktor på led
släppte all kontakt med jorden
utlämnade åt ödet var allt meningslöst
ett Mayday skulle bara eka tomt i intet
jorden dansade med Orion
och björken dansade in i sidan

medan knogarna vitnade
mot instrumentbrädan slog mörkret till

efter vilan och tystnaden kravlade han ut
på alla fyra hasade han i det vita
i det kalla och farliga
hon låg helt stilla intill vraket
vit som det vita

löshåret och nålarna hade flytt
hon liknade ett dödfött foster
bara ögonfransarna
de slutna garboögonen
ingav en strimma av hopp

du är för vacker för att vara död

i sista akten var hon lätt som en fjäder
som en docka i hans knä
de gamla tackade och tackade
aldrig hade väl en passagerare
ens i Apollo blivit så upphöjd och firad

så kom det sig att han aldrig
behövt be om hennes hand
och ändå
han borde förstått att tacka det vita