solen bränner som alltid här
himlen vakar hög över allt
dadelpalmerna vajar lätt i vinden
pappersblommor väller
över murar och stängsel

en grupp bergsgetter korsar asfalten
i det dallrande värmediset

jag anar havet och stränderna
under en inflygande Boeing
långt bortom vägspärrarna

unga skogar täcket bergen
de heliga namnen väcker vördnad
kilometerlånga bananodlingar
står som fältbrigader utmed vägen

hon bär vant sitt automatvapen

Torahn sticket upp ur bakfickan
årtusendenas profetröster
vaggas in i den rest som är kvar
in bakom de plöjande ungas stolta hud
ärrad av ränker bakhåll och svek

landet dryper under deras händer
stilla och fogligt bär det säden

himlarna håller vatten till slutet
att döpa allt vid gränsen till Sheol
när tiden är inne för sabbaten

på den tiden ska havsländerna samlas
eldklot ska regna över skördar och hem
den lilla nationen ska hålla andan
och hon ska bläddra hämndlystet i sin Torah
”Var stilla och besinna att jag är Gud”

då ska de till slut vända sina ansikten
mot den älskande vän de aldrig känt
med bultande hjärtan möta blicken
från honom som tog deras smälek

på den dagen ska de inse
att Han är deras Shalom