Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tidbegränsad

Det är en vacker försommarkväll, några veckor innan midsommar. Jag går ut genom dörren till huset där en god vän bor. Vi har varit goda vänner en tid nu, så var det inte i början av vår bekantskap. I flera år uppfattades jag som en bitter fiende men med tiden har fred slutits och vi har blivit vänner. Jag ville ta en promenad med honom ikväll men han var inte riktigt redo, väntade på sin dotter som strax skulle komma hem från utlandet. Jag accepterar det, jag har gott om tid och går gärna ensam en stund genom den stilla kvällen, träffar oftast på någon efter vägen som gör mig sällskap.
Sommaren är verkligen på väg att göra entré. Träden spirar skir grönska och blommorna sträcker sina vackra huvuden mot himlen. Solen värmer kanske inte så mycket i kväll, det är lite kyligt i luften men känslan är varm. Fåglarna kvittrar glatt, de flyger lågt vilket vittnar om regn. Men än är kvällen klar. Promenaden går längst en byväg, jag har lite svårt att känna dofter men om det varit annorlunda är jag helt säker på att jag känt att det doftar ljuvligt.
Jag hör röster på avstånd, några ungdomar låter det som. En ljusare och en mörkare röst, skulle kunna vara en kvinna och en man. Rösterna låter upprörda, eller rättare sagt den ljusare rösten låter rädd, nästan skärrad medan den mörkare rösten låter arg, på gränsen till aggressiv.
Jag närmar mig sakta rösterna, vill egentligen inte träffa på unga människor men den stig jag vandrar på är den enda vägen för mig att gå, den är utstakad.
Nu ser jag dem, ett ungt kärlekspar som jag uppfattar det. En scen jag sett så många gånger förr. De unga bråkar. Jag har alltid förrundrats över hur det kan komma sig att den en säger sig älska är den en bråkar mest med. Jag har själv inte träffat kärleken och kan därför inte bidra med någon klarhet på området, men jag har haft många goda vänner som jag har tyckt mycket om. Dem har jag aldrig bråkat med. Vi har kanske haft lite olika åsikter gällande när och hur saker och ting ska ske men aldrig bråkat och aldrig har jag tagit till handgemäng. Nu gjorde den unga mannen det, han slår den unga kvinnan.
Jag närmade mig, önskar att jag kunde vända om men det är för sent. De unga märker inte att jag kommer. Mannen slår kvinnan riktigt hårt, om och om igen, både i huvudet och på kroppen. Han skriker åt henne, jag tror han använder alla fula ord han kan. Han är högröd i ansiktet, ådrorna pulserar på halsen och blicken är alldeles vild. Så slutade han att slå, helt abrupt, kvinnan protesterar inte längre, ligger orörlig på marken, luften står stilla. Det unga paret har fortfarande inte lagt märke till mig men nu vänder sig mannen sakta om och tittar rakt på mig. Jag ser dödsångesten och en oerhörd skräck i hans ögon, han försöker skrika men får inte fram ett ljud. Han tar sig för huvudet, böjer sig framåt och faller. Det rinner blod ur ett öra. Tystnaden är brutal, inte ens fåglarna kvittrar längre. Jag går sakta fram emot kvinnan, böjer mig ner över henne, tar bort ett blodigt hårstrå från hennes kind. Hon är vacker, det ser jag nu. Hon har med all säkerhet väckt heta känslor i mannen, det är inte svårt att förstå. Jag tar hennes hand, hon rör sig lite, jag pratar sakta med henne, får henne trygg, ”Det farliga är över min vän. Kom, res dig upp”. Sakta och mödosamt reser hon sig ur sin döda kropp, på svaga ben, jag stöttar henne. Så småningom står hon själv, svagt leende, mycket blek. Jag går fram till mannen, han är lika vacker, det är ett mycket vackert par. Jag rör försiktigt vid mannens axel, han rör sig först inte. Jag talar långsamt till honom och efter någon minut börjar även han att lösgöra sig från sin jordiska lekamen. Han är inte riktigt lika svag som henne men särskilt stark är inte heller han. Jag talar lågt till de båda, har inte rätten att döma någon av dem, håller dem under armarna och för ut dem på stigen varifrån jag kom. Det verkar som de har valt att försonas, vill kanske inte fortsätta sin argumentation med mig emellan sig eller också är anledningen till bråket inte längre aktuellt.
Vi vandrar en stund under tystnad, tills vi når vägskälet.” Här mina kära vänner, lämnar jag er. Ni kommer strax att få sällskap på er fortsatta vandring hem”.” Jag känner inte igen mig”, den unga kvinnan tittar tveksamt på mig. ”Oroa dig inte, flicka lilla, du är på kända stigar. Du behöver bara vänja dina ögon vid dunklet så känner du snart igen dig”. Mannen är påtagligt ängslig, verkar inte tycka om det han ser. Jag släpper båda och låter de stå för sig själva, sargade och skadade.” Vilken väg ska vi ta”, den unga kvinnan låter återigen osäker. ”Förmodligen olika men jag vet inte, adjö ungdomar. Det var trevligt att vandra med er en bit”. Jag vänder om och det dröjer inte länge förrän det unga paret får sällskap. De får följe åt var sitt håll, en av dem följs åt vänster och en av dem följs åt höger. Jag ska uttrycka mig så att ni förstår; båda vägarna bär hem men den ena vägen är så mycket längre, så fylld med smärta, ångest och pinor. En behöver inte ta många steg in på den vägen förrän skriket stiger ur strupen och det kommer att dröja länge innan skriket upphör. Ibland, som i kväll, hör jag skriket men de allra flesta kvällar hörs det ingeting. Jag vet aldrig vilken väg de jag leder till vägskälet ska gå när de kommer dit, det är inte min uppgift att veta. Jag påbörjar min färd tillbaka till vännen varifrån jag kom. Det är nu hans tur att promenera med mig och denna gången kan han inte protestera. Hans tid är begränsad, som allas er tid på jorden.




Fri vers av CicciWJ VIP
Läst 64 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2021-11-06 16:31



Bookmark and Share


  Kajan Mikael VIP
En mycket välskriven novell, och den behåller greppet ända till avslutningen. Tycker om hur själva historien ändrar karaktär halvvägs igenom historien.
2021-11-07
  > Nästa text
< Föregående

CicciWJ
CicciWJ VIP