Det bodde en gång en pojke i ett litet samhälle strax utanför en medelstor stad i Sverige. Ett samhälle som var uppbyggt runt en fabrik där människorna i samhället arbetat i generationer. I ytterkanten av samhället bodde bönderna, de som tidigare försett människorna som arbetade i fabriken med föda men som sedan länge drev storjordbruk och inte längre levererade till de små speceributikerna, vilka i sin tur sedan länge var nedlagda och ersatta av två konkurrerande matvarukedjor. Det fanns också samhällsservice i form av post, bank, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Samhällets invånare bestod således av fabriksdirektören, fabriksarbetare, hemtjänstpersonal, brevbärare, banktjänstemän, affärsbiträden, kommuntjänstemän, distriktssjuksköterskor och säkert fler därtill, med andra titlar, och så fanns det de andra. Dem som övriga invånare inte umgicks med men som de tänket på och pratade om.

I det lilla samhället låg det en skola där alla barnen gick, så också pojken och hans syster. I skolan var alla barnen lika, ingen verkade vara rikare eller fattigare än någon annan. Kanske att de rika barnen visste att de var rika och att deras pappa var direktör och kanske visste böndernas barn att de var bönder och kanske visste alla andra barn att de var arbetarbarn och vad deras föräldrar arbetade med men inget av det spelade någon roll på skolan för alla lekte med alla. Alla utom pojken. Pojken och hans syster var annorlunda, de var dåligt klädda, smutsiga och luktade illa. På vintern saknade de både vantar och mössa och hade ofta trasiga skor. Deras mamma och styvpappa tillhörde de andra, de som övriga invånare inte umgicks med men som de tänkte på och pratade om.

En dag kom pojken till skolan med ett brutet ben i gips, han hade ramlat ur för källartrappan hemmavid. Han berättade för de andra barnen på skolan, att hans styvpappa knuffat honom. Barnen berättade det för sina föräldrar och föräldrarna tänkte ännu mer på de andra och på pojken och hans syster och pratade ännu mer om de andra och om pojken och hans syster. Men deras tankar läkte inte pojkens ben och förhindrade inte heller sprickorna i revbenen som åsamkades pojken några veckor senare. Inte heller försvann alla flaskor, sprutor och spetsar som fanns i det hus som de kallade för sitt hem.

Det är tanken som räknas, sägs det. Tankar kan förflytta berg, sägs det, men det förflyttade inte pojken och hans syster. Tankar kan göra under med hälsan, det finns kurser och självhjälpsböcker i ämnet, men det läkte inte pojkens eller hans systers sår, blåmärken, brutna ben eller deras trasiga tillit och trygghet. Tanken räcket inte heller för att rädda pojken när han tog en överdos på en offentlig toalett i den medelstora staden några år senare, trots att det var otaliga tankar som i åratal ägnats åt honom och hans syster. Undra om det hade gjort någon skillnad för de båda barnen om någon valt att handla i stället för att tänka på och prata om?