Vinden friskar i från isig nord,
med urstark kraft den väg sig röjer,
för att slita mig i stycken tycks den gjord,
jag huttrar kall och nacken böjer.

Från himlen faller klumpar av is,
när jorden suktar efter vatten,
hon bjuds en svårtuggad spis
och jag ryser vid de hånfulla skratten.

Naturen hukar under nattens frost,
sommaren dröjer, våren tiger still,
fåglarna svälter på magraste kost,
inte sen kriget såg man sådan april.

Som ett omen hotar den min ro,
tjuter ilsket och drar i mina kläder.
Vem kan jag sinnets vånda anförtro,
när terrorn hotar våra vackra städer?

Folken rustar upp vid sina gränser
beredda att mota den lede i grind,
djävulen bröstar sig stolt och glänser,
han fruktar ingen, för Gud är blind,

eller har han bara vänt sig bort
uppgiven, kraftlös och trött på allt?
Sagan om friden blev löjligt kort,
ingen minns längre vad han befallt.

Den onde är ensam herre på täppan,
drar i tåtarna på sitt kusliga manér,
sträcker på sig, myser och ler gör han,
i vinden piskar dödsrikets mörka banér.

Kärleken har stelnat hård och kall,
biter omkring sig gör de flesta,
sjakalers och vildhundars skall,
drunknar i människors för det mesta.

Det kom ett brev en dag i april,
och ännu ett med hätska påhopp.
Ber om ursäkt att jag finns till,
men nu måste jag sätta stopp!

Sätt dig inte på den höga hästen,
bjud mig inte så skämda andefrukter,
vad säger den smorde översteprästen
om förruttnelsens kvävande lukter?

Bisarrt är visst mitt beteende,
stötande och farlig min tro,
jag bär ansvar för ett mörkt skeende.
Skulle allas väl av min mening bero?

Vem pejlar djupen i Guds nåd,
vem ser gränser för hans kärlek,
vem förstår helt hans visa råd,
vem mäter kraften i den smälek

som sköljde över hans rena väsen?
Tog han inte hela skulden på sig,
sonade han inte själv fadäsen,
led han inte, vad var ämnat för mig?