Jag lägger mig ned, blundar och försöker ta mig till ”ingenstanset” där jag tänker på ”ingentinget”
Allt omkring är mörkt och tyst - det är själens svarta hål där inte ångestens smattrande hjärtslag får plats, ej heller finns utrymme för trassliga tankar eller sörjan efter bitterheten över livet.
I tystnaden hörs några andetag som bara är mina, inte sorgens eller stressens, utan bara mina.
För en liten, liten stund är jag hel igen.