jag lekte samhällets
olycksbarn
med dig
vi var så höga på misären
snortade ångest i glittrande linor
lämnade rödlila spyor på
andralånggatan
låtsades att varje aw skulle sluta
annorlunda
trots att vi drogs till varandra som magneter

i rännstenen
(i din säng)
skrev jag poesi över dina armar
du läste monologer om kärlek,
om att bli lämnad
som om det var ett koncept och inte
en möjlig framtid
när jag gick ut ur din lägenhet
skulle du inte finnas förrän
nästa fylla steg som helium i huvudet,
nästa spya steg som galla i halsen

det är ingen vacker historia
jag finner mig själv som dramats
antagonist
hur jag än vänder och vrider på det
jag var dekadens och du var
ett haobjekt
en dålig vana
du var alkohol och öppna hemligheter
en dåligt regisserad romance
vi skrek fuckoff till förnuftet
som alltid hann ikapp oss nästa morgon
som söndagsskolebarn lovade vi
aldrig mer
med fingrarna i kors bakom ryggen

du hade en andrahandsetta
i husen som byggdes för arbetarklassen
duschen i källarn
ett litet kök med en vägg av ölflaskor
aldrig rena tallrikar
utskuren kartong som ramar
till dina läppstiftsritade tavlor
du ville bli skådis
jag skulle skriva dina dramer och du skulle söka min blick från scenen

nu har jag
en diskmaskin
inramad ikeakonst
en man som gråter lite mer motiverat
som inte känner så mycket
utan lite mer
lagom

jag blev en borgarhustru
med tre rum och kök
(balkong!)
ett jobb med vuxna kolleger
en utbildning påbörjad
en man hemma som
dammsuger smulor med handdammsugaren
som ber mig plocka upp jackan efter mig
som älskar mig
lite mer lagom
lite mer nyktert
lite mindre dekadent
och kärlek blev ett surrande bakgrundsljud från kylen
ett motorvägsbuller i bakgrunden
ett sövande whitenoise där
misären blev ett koncept att beskåda på netflix och inte

en livsstil