matriarken tystnar
när hon inte är ett ord
enligt Anteckningar på Mac

de röda strecken stack:
ville bytas ut till patriarken

det stickande är en blodröd
avundsjuka — i slutändan
ännu ett tecken på att jag
är en halvmänniska

och ändå kunde han inte
riktigt förstå utanförskapet

”kan du inte se den historiska kontexten flicka lilla?!”

jag har sett den och jag Förstår men

det spelar ingen roll —
han var bara en människa
och hade sina bekymmer och upptagen

med att säga hur tungt självmords-
statistiken vilade i mannens vågskål

och jag Förstår det också —
Förståelsen är en halvmänniskas fall
och överlevnad

*

men jag är tacksam för att
han är muskelstark: en annan sorts
kvark delad i två parallella universum

det är sexigt tycker de som delar upp
oss i två läger mellan en auktoritär
megafonröst och en tjatkärring

det handlar om två mänskligheter —
två raser med så olika kroppar där

inget välnärt argument toppar den
åsikt som skriker högst

min röst väger ett gram och hur
ska jag kunna skrika och överrösta
haven som redan är översvämmade i

skrikkapptävlingen om vem som

har rätt och fel:
förövare och den som lever
i ständig anpassning —
ett slags fångenskap

helan ska fylla halvan för hon
är så Förstående att hon vet
att underkastelse ger makt

*

allt dör medan vi lever och
skördar och jag tänkte att
det skulle sluta fungera att

diskutera ickefrågor och
dansa runt handlingsfattiga svar

och börja ta itu med Moder Jords
smärta till exempel

men kampen är så akut
för en som levt och sett och

människan trampar på tår och sår omedvetet
för han inte lärde sig lyssna ordentligt
och halvmänniskan får inte mycket mer
tillbaka än att hon kan känna sig förnedrad
i sitt trevande tjut om uppoffringar i
nästkommande historiska elände

nästa idealfigur att mejsla fram från
en nedåttickande kropp

och hur mycket energi detta skrapande
stjäl från viktigare frågor

och det bubblar vemodigt i halsen

att beskriva hur orättvist det
var och fortfarande är och
jag borde vara tacksam tycker
männen: att jag lever i Sverige

känner åsikten rinna, fräsa, koka i blodet
innan den ens hunnit från deras läppar

*

sen kickar mitt evolutionära omhändertagande
in och jag Förlåter all lågintelligens och
kan i gömundan glädjas åt ett faktum

att jag minns vetenskapens värld
och insåg att Venus inte ligger långt borta

*

i fostervatten du döptes i hennes namn

genom flaskan du drack:
b-phenoler
ftalater

de frodas i dina testiklar
plastindustrin önskade dig östrogen
som modeindustrin önskade mig ätstörningar

så lyssna på de spruckna mödomsskriken
när du möter henne i konfetti utan latexhinna

bara döttrar ska ni föda
alla Marsmän är snart döda

du kom från henne
och du slutar i henne

från kvinnan vi uppstod
och i kvinnor ska vi återuppstå

*

men jag är helt ärligt…

trött på att behöva förklara,
försvara mitt östrogen

det är inte min uppgift tycker jag

vill bara låta mig vara anpassningsbar;
följa mitt DNA:

så som vi kvinnor lyckats fortleva
även om vi källan till
själva livet bär — orättvist kan man tycka ?

energin är oändligt ändlig
för en som varit feminist —
och till slut ger man upp i tysthet

blunda och ignorera och
inse att man kommer vandra med krycka

för jag har framför allt tröttnat på att
höra min röst klaga för det är ju
så osexigt med en bitter kvinna

så jag skall vara knullbar och härlig;
se min spegelbild i hans pupiller

och kicka lite äcklat i hans blickar

för nu har jag äntligen Förstått och

anpassningen är därmed färdig —
för jag mår inte ens dåligt över mansdominansen längre

det kallas att växa upp och välja
vilket förtryck man vill ingå i

livet är tillräckligt orättvist
och att vara kvinna är inte
att vara ett offer

*

”först ska jag med ilska förstå
och hata, sen ska jag förlåta
och försöka glömma, sen
ska jag bara tillåta mig själv
acceptera de begränsande bojorna”

- någon smart (kanske var det jag?)