Av alla perfekta ögonblick
borde detta ha varit dödligt.
Jag var trädet som föll
och jag kunde obemärkt
ha brutit min nacke
av kärleksfull njutning.
Närvaron av ljuva älskogsljud
och ekande hjärteskratt
som kunde ha spräckt
våra utmärglade kroppar.
Varken tid, kost eller logi
spelade någon roll.
De mjuka orden som slår
mot allt mitt blod
tills jag i lyckorus
hoppar omkring
utan tillstånd av syre.
Kan ett efterföljande
ögonblick
av minsta negation
överleva fallet
i denna skönhet?