En skadeskjuten skata hoppar fram
bland buskar och snår

I glömskans land lever han helst
Sicksackar sig fram bland mänskligt avfall

Bär på tron
att djupa sår
bäst behandlas
i avskildhet

Övertygad om sin egen obrukbarhet
Försöker han avhålla sig från nykterhet

Ibland tvingas han ut
Bland friska, normala, helt sedvanliga

Då skuttar han av och an
Hans skugga hastar fram
De flesta märker inte något alls men några tänker ”tur, man inte är som han”.