Nattens uppenbarelser;
vilda, vita varelser,
ovan dun och täcken,
anletsdrag av fårors fasor
klädda i barocka trasor
föds ur fönsterbläcken.
Dra ej täcket nedanför,
andas inte, blott de hör
kan din andning skingras
där som dolkar fingras.
La du inte liken bort?
Var din skyffel alltför kort
för att gräva jorden
åt de många morden?

Fullmånens tilldragelser;
svaga iakttagelser
i fransiga gardiner.
Många, mörka siluetter
ylar genom sena nätter
mot fält där månen skiner.
Aldrig har de lämnat dig
här som livet ämnat sig
åt de många andra
saliga att vandra.
Göm dig inom kamrar,
kanske de som hamrar
går från glas som vetter
mot evigheters nätter.

Tänk en dag få stiga bort
från den bädd du bäddat,
från ditt ängselfängselfort,
tvångsdräkten du skräddat.
Än går anletsfårors mönster
vitt mot blodforsdragen.
Än igenom kammarns fönster
är du iakttagen.
Stillna, lilla andetag
blott din suck förlöser dag.