Jag kommer med nattekipagen
på molnvita rullande hjul
mot lystern vid herrgårdsetagen
med guldport vid vestibul.
Det är fest i dess översta sviter,
champagneglasen klirrar och slår,
det är sånger och dans och inviter,
kavajslag och lockat hår.

Jag går fel - genom herrgårdens källargång,
där går fukt ifrån väggarnas valv,
här hörs inte festernas ovansång
blott klirren och klackarnas skalv.
Här är härsket och unket och köldrått,
och dunklet och luften tryckt,
längst in masas trappan uppåt
men längst upp är mig luckan lyckt.

I mörkret hörs skrymslena sucka,
från fångcell vid källarens slut,
där jag bankar på hallgolvets lucka
jag vill fram, jag vill upp eller ut.
Men min hals, den är alltjämt stommen
till grunden, i nutid passé
och över den trånga gommen
är sviternas gyllene entré.