Hur luften vandrar fram men aldrig från
och sveder svärtad läpp och torra tungor
på virrig väg mot inåtväxta lungor
att landa tungt till innanmätens dån

har varit hela verklighetens hån.
Jag klamrar stadens vägg kring stora klungor
där fötter snurrar snett likt cirkelgungor,
här kommer konstig; krymplingnarrars son.

Hur andra endast finns och bara andas
är drömlikt, tänk att livsfrånvänt beblandas
med massan utan knussel eller knorr.

Men även strävan stryker svar till slut
och når en sinnesro, att andas ut,
ändock att detta går i lungors skorr.