Ganska trött, överlag aningen less, lite bedöva…
sitter en fredag och försöker tömma hjärna på skräp, på stress. Och bilder av en annan tid, det är sommar och jag sitter vid fönstret.
Sitter med en cigg, och ett glas med något. Förmodligen whiskey och kolsyrat vatten. Tittar ut på folk som lever sina tillsynes oskyldiga liv. Tystnaden överröstas av skratt från lekande barn. Ytan kan tes ganska lugn, nästan övergripande utopisk.
En slags erotisk glädje – från ett folk som aldrig bemöts av motgångar.
Aldrig blivit hotade, känna hur vass en knivspets är när den petar in i magen. Och hur mjuk magen är, och sårbar.
Aldrig kämpat mentalt och moraliskt med en själv, och vart och vad samhället är överlag.
Äsch vad vet jag, de enda jag vet är att deras bild inte delas av mig. Men jag vet inte varför.
Jag vet att jag bara orkar lyssna på dem i korta stunder.
Jag vet att dem tråkar ut mig något fruktansvärt.
Jag vet att jag mår bättre utan dem.
För det mesta.
Men jag kanske bara är självisk.
Runt dem så känns det som om jag bara ger. Som om jag sitter på min vetskap för att skydda dem.
Drack jag whiskey? Kanske det va rött vin…? Fast det blir så tort, speciellt i mängder speciellt en varm dag som denna…
Det är något fel med oss allihopa.
Jag ser det i andra,
jag känner det i mig själv.
Jag ser det på tv:n,
Läser det i tidningar, artiklar, det är alltid efteråt vi inser att vi hade fel.
Fel att tycka så,
hade fel att tvinga andra att göra så.
Fel att kriga,
fel krig,
att politikerna inte va helt ärliga, osv.
Men detta är som bortblåst – nästa gång det händer.
Japp de är definitivt något fel med oss.
Jag känner det när jag är med andra,
jag känner det i mig själv.
De är aldrig någon som är intresserad av att lära sig av någonting, eller erkänna fel, eller något i den stilen, allt är överlevnad.
Jag går fram och tillbaka till toaletten.
Sedan till fönstret igen,
smattrande med skrivmaskinen.
Ibland solsken, fågelkvitter och lekande barn.
Men vad gör solsken?
Vad gör fågelkvitter?
Vad gör lekande barn?
De ska tvingas bli de alla andra är
ett gäng jävla fegisar
och jag hatar dem
fan jag hatar dem.

Alla dessa kukhuvuden kåta på kvinnokött.
Alla dessa kvinnor med mode och skev självbild på hjärnan.
Saker blir jobbigt och folk slutar att försöka.
Dessa människor representerar inte mig, eller vad jag står för, eller en mentalitet som tilltalar mig.
De är bara intresserade av deras sätt.
Och deras sätt intresserar mig inte de minsta.
Jag borde kunna säga upp min tillhörighet till de mänskliga släktet – för de är inget annat än lögnare, ynkryggar och pajasar i min mening.