du sa att vi är
trasiga själar
som balanserar
på kanten av ett stup

det är så mycket
som far runt nu
så mycket som
aldrig blev sagt

vi lagade och fixade
våra trasiga hjärtan
med silvertejp
och ståltråd
men det räckte inte till

för ingenting brinner längre
i Januari
hjärtat ligger tomt
och kallt
lika kallt
och fruset som de
nakna träden därute
som sträcker sina kala
grenar mot himlen

kanske minns de ännu
sommaren

det blåser en iskall vind

och någonstans
faller himlen ner
men här finns bara
vinternattens tystnad

och kanske är du
lika ensam
som jag och
vrider och vänder på
de tankar och känslor
som blev kvar
drömmarna
och de rosa molnen
som kraschlandade

och jag undrar
om du minns
de där dagarna
och nätterna lika
klart som jag
då vi låg nära
hela tiden

hur vi nuddade vid
solsystemets planeter
plockade med oss Saturnus
ringar på vägen hem
lyssnade på våra andetag
sedan när vi landat

och hjärtats slag kändes så
självklara

månens strålar som föll
in över oss
där i rummet
och vi visste att vi
alltid skulle älska
varandra


därute väntade våren
under snön
och isen

landet låg i koma

och när gryningssljuset
kommer in över nejden
ser jag dig skymta förbi

ditt leende din blick


och i ett parallellt universum
är det alltid du och jag




Vi är dansande skuggor
i en spricka av evigheten

P.G 20220124